070808
Tillbaka i hemstaden efter min kära brors bröllop i Tromsö (som för övrigt ligger 40 mil över Kiruna). Det var en väldigt fin dag i en väldigt klassisk bemärkelse, och det blev ett väldigt speciellt bröllop då det firades vid några av de nordligaste bergen i världen. Och min bror och hans brud var väldigt vackra och uppklädda. Om jag rannsakar mig själv noga så tror jag att det var det vackraste bröllop jag närvarat på.
Dagen efter bröllopet så fick vi vara med om en otroligt vacker soldag som vi förvaltade på bästa sätt; genom att spela en landskamp mellan Sverige och Norge i den klassiska grenen fotboll.
Dom vann första, vi vann andra, alla var glada.
Innan jag begav mig till nord så spenderade jag ungefär en vecka på Öland och mina föräldrars landställe. De var nog de varmaste dagarna denna sommar och jag försökte ta vara på dom.
Jag tänkte att det bästa man kunde göra ensam utomhus var att läsa, promenera och skriva.
Så det var det jag gjorde. Dagarna gick väldigt fort och jag lyckades göra det jag ville, komma i ro.
En av de böcker jag läste var "The Dirt", en musikbiografi om 80-tals-glam-sleaze-whatever-bandet Mötley Crüe. Den var skriven av alla bandets medlemmar och de närmaste medarbetarna, och sen sammanställt av Neil Strauss (som har skrivit en hel del liknande böcker, bland annat Marilyn Mansons biografi "The Long Hard Road out to Hell").
Boken var mycket intressant och rå. Jag läste hur deras uppväxt hade varit, hur de skrev sina sånger, hur de hade legat med varandras fruar en hel del gånger och hur sångaren Vince Neil är fulll en dag och kör ihjäl sin medpassagerare.
Jag tycker verkligen om självbiografier, någon som berättar om sitt liv på ett väldigt ingående sätt, det blir nästan som att man känner författaren (tillika huvudpersonen).
Under bokens gång kunde jag känna både avund och avsmak.
Jag avundades allt de har varit med om, t.ex. att spela på alla de stora scenerna i världen, och att känna att man kan göra allt och komma undan med det.
T.ex. att slentrianmässigt dunka en killes huvud i en barbänk och alla bara tycker att det är soft.
Känn in känslan av att man verkligen kan göra allt.
Men trots allt är nog avsmaken är nog ännu större.
De har möjlighet att göra allt, men väljer att ligga hemma och injicera heroin dagarna i ända. Eller att pissa på någon. Eller att dricka kiss.
100 % Sex, drugs & rock 'n roll
Det konstigaste är nog att Tommy Lee inleder sin del av boken med att skriva att han är en missförstådd romantiker.
Pyttsan! Han är mest socialrealism sedan Sex Pistols eller random slum i Krakow under andra världskriget.
Annars en väldigt välskriven och läsvärd bok. Engagerande.
Nej, nu ska jag avsluta kvällen på bästa sätt, åka longboard i solnedgången.
Adjöken, min vän.
Dagen efter bröllopet så fick vi vara med om en otroligt vacker soldag som vi förvaltade på bästa sätt; genom att spela en landskamp mellan Sverige och Norge i den klassiska grenen fotboll.
Dom vann första, vi vann andra, alla var glada.
Innan jag begav mig till nord så spenderade jag ungefär en vecka på Öland och mina föräldrars landställe. De var nog de varmaste dagarna denna sommar och jag försökte ta vara på dom.
Jag tänkte att det bästa man kunde göra ensam utomhus var att läsa, promenera och skriva.
Så det var det jag gjorde. Dagarna gick väldigt fort och jag lyckades göra det jag ville, komma i ro.
En av de böcker jag läste var "The Dirt", en musikbiografi om 80-tals-glam-sleaze-whatever-bandet Mötley Crüe. Den var skriven av alla bandets medlemmar och de närmaste medarbetarna, och sen sammanställt av Neil Strauss (som har skrivit en hel del liknande böcker, bland annat Marilyn Mansons biografi "The Long Hard Road out to Hell").
Boken var mycket intressant och rå. Jag läste hur deras uppväxt hade varit, hur de skrev sina sånger, hur de hade legat med varandras fruar en hel del gånger och hur sångaren Vince Neil är fulll en dag och kör ihjäl sin medpassagerare.
Jag tycker verkligen om självbiografier, någon som berättar om sitt liv på ett väldigt ingående sätt, det blir nästan som att man känner författaren (tillika huvudpersonen).
Under bokens gång kunde jag känna både avund och avsmak.
Jag avundades allt de har varit med om, t.ex. att spela på alla de stora scenerna i världen, och att känna att man kan göra allt och komma undan med det.
T.ex. att slentrianmässigt dunka en killes huvud i en barbänk och alla bara tycker att det är soft.
Känn in känslan av att man verkligen kan göra allt.
Men trots allt är nog avsmaken är nog ännu större.
De har möjlighet att göra allt, men väljer att ligga hemma och injicera heroin dagarna i ända. Eller att pissa på någon. Eller att dricka kiss.
100 % Sex, drugs & rock 'n roll
Det konstigaste är nog att Tommy Lee inleder sin del av boken med att skriva att han är en missförstådd romantiker.
Pyttsan! Han är mest socialrealism sedan Sex Pistols eller random slum i Krakow under andra världskriget.
Annars en väldigt välskriven och läsvärd bok. Engagerande.
Nej, nu ska jag avsluta kvällen på bästa sätt, åka longboard i solnedgången.
Adjöken, min vän.
Kommentarer
Postat av: Oliven
Du ska ha en eloge för att du använder ordet Pyttsan! Gillar det starkt. Hoppas att du hade en bra vistelse i Linköping, det var synd att vi gick om varandra så. WOW var i alla fall helt otroligt bra.
Trackback