E. Andersson

Har kommit in i Linköpingslunket nu, börjat känna igen livet från förr. Soluppgång / Solnedgång, vackra stråk och människor, och stillhet. Mer stillhet än jag kommer ihåg det. Men det känns ändå igen. Ibland har jag tråkigt, men egentligen har jag bara mig själv att skylla. Ibland måste man bara inte ta vara på tiden, inte känna pressen över att prestera på den fria tiden.




Idag var för övrigt "Tjejrea" på Carlings. Det kanske är dags att slå till, vad har jag att förlora? Eller ja...
Idag köpte jag även (?) en klocka för första gången i mitt liv, häftig känsla.


Tråkigt att landslaget idag skulle förlora i den sista minuten, en minut! Men men, det gäller att spöa Ryssland på tisdag. Jag var mycket nöjd med backlinjen idag, jag vet inte riktigt vad som inte var hett nog. Det märktes ju iaf direkt när Zlatan gick ut, anfallet försvann. Dock så var det Sverige som gick ut i halvtidsvilan ett av de bästa landslagen i världen, troligen så var dom bara trötta i andra iochmed att de fick springa så ofantligt. Äh... mot EM-guldet!
Imorgon kan jag för övrigt tänka mig att Aftonbladet har denna rubrik för övrigt:

Trots förlust;
STOOR SUCCÉ

Och det får avsluta kvällen.

Solen lyser som vanligt denna sommardag i Linköping. Jag har nu lämnat slottet och alla dess för och nackdelar för ett tryggt Linköping. Konstigt hur man reagerar på olika platser, hur trygg och hur man är, beroende av var man är. Även fast det är för mig en helt ny lägenhet som jag aldrig har bott i tidigare, så känns allt igen. Promenaderna, människorna, musiken. Jag har försökt att upptäcka mitt nya område Gottfridsberg och Åbylund en del och insett att jag trots allt inte känner till allt här, det finns alltid nya platser, ansikten och känslor.

• Idag tog vi solen i akt och köpte en nicé kostym till herr H, den var mycket snygg.
• Jag slipper mitella nu. Frihet!
• EM närmar sig och förväntningarna är inte så höga men hoppet sprudlar! Forza Hansson!

Nu ska jag gå ut och lyssna på fåglarna.


Gnugg, baby.