E. Andersson

Florinna.
Min sköna Fågel Blå
hur kan du dröja så?

Fågeln.
Genom natt och dunkel stilla
svävar trohet, gömd och säll.
Endast ljud, som ej förvilla,
hinna förr till kärlekes tjäll.
Nattens stjärna
lyser gärna
sångarns varma vingeslag,
och i milda
speglar bilda
sig den älskades behag

Florinna.
Ack men hårda galler sluta,
kärlekens förbjudna tjäll.
Fåfängt hennes tårar gjuta
rosendagg på murens häll.
Inga vingar
glad jag svingar
upp till molnen med min vän.
Blåa bana!
Endast ana
kan jag, men ej följa den.

Fågeln.
När de klara tårar falla,
på din liljevita kind
mina suckar fjärran skalla
i en vild och enslig lind.
Ack, de kalla
alla, alla
klagande på nattens stund,
löven susa,
sånger brusa
ur min ömma trånads grund.

Florinna.
Vila vid mitt hjärta, vila
trogna fågel, från din färd

Fågeln.
Jag vill ila, jag vill ila
till min längtans hulda värld

(Flyger genom gallret och sätter sig på hennes barm)

Florinna.
Tystna - tystna!
Lyssna - lyssna!
Hör du, hur det slår för dig?

Fågeln.
Ja, i vågor
svalla lågor
genom snön, som läskar mig

Florinna.
Men när österns norna vaknar,
o, vart flyr du från min hand?

Fågeln.
Då min själ, som tärs och saknar,
söker sångens fosterland.

Bägge.
Till sin duva
höga, ljuva
toner sänder turturn ner;
jorden känne, att blott henne
självt från solens nejd han ser!

Fågeln.
Där himlens ljusa höjder
sällt en anad lycka bor
och kring evighetens fröjder
spänner luftens blåa flor.

Bägge.
Livet svingar
sina vingar.
Är hon ej av natten skymd,
kärlek gråter;
trohet åter
döljer sig i klangens rymd.

(Man klappa häftigt på dörren och åtskilliga röster höras utanför)

Florinnan.
(i tårar, halvhögt.)

Min sköna Fågel Blå,
du från mig flyga må!

Fågeln.
(Under bortflykten, långsamt förklingande)

Kärlek gråter
trohet åter
döljer sig i klangens rymd